Jag lever inte, jag vandrar. Jag vandrar på en väg som skiljer sig från andras. Det är så det känns fast jag vet att det inte stämmer. Distans är svårt, att vara närmast och mest avlägsen på samma gång. Bästa vän och främling i ett. Att inte få se personen man pratar med i ögonen, det är egentligen i ögonen man utläser det mesta av personers känslor och reaktioner. Rösten är bara en liten del av vad som är kommunikation.
Jag saknar inte mysiga hemmakvällar, biobesök, parmiddagar och all annan skit som par gör när de bor i samma stad. Jag längtar inte efter alla de sakerna. För när man är avlägsen vill man ha det som man inte tänker på existerar. Tystnaden, den gemensamma tystnaden. Hur ofta tänker vi på den? Jag har aldrig tänkt på den innan. Inte sa jag till mina vänner en fredag "Jag kan inte ses ikväll, jag och Adam ska sitta tysta tillsammans". Nej, det gjorde man inte. Men nu är det precis det jag säger när någon frågar vad som är värst med distansförhållanden ... "att inte få uppleva gemensam tystnad, att inte ha någon i närheten och förstå att tystnaden är endast din och den delas inte med någon".
åh! ja, det är ju sant! det är det mest underbara ju! ush va klyschig jag låter, men det är så sant. hatar också parmiddagar, särskilt om man benämner det som det... du fattar. tack för att du påminner mig om att uppskatta det jag ofta tagit förgivet!
SvaraRadera/jullan