Uppåt väggarna

Ja, Gud ... vart ska man börja?

Den senaste tiden har jag verkligen börjat känna mig lycklig och att den vardag som jag lever i är perfekt som den är för mig. Men som alltid, när livet känns bra då vill världen och människorna i den det motsatta. Från och med nu kommer jag antingen käfta emot eller ignorera, för att vara en nickedocka är det sista jag vill! Och det är verkligen inte den personen jag är.

Nu är det krig

Stad efter stad

Jag har blivit manipulerad. Jag har blivit ägd. Den senaste tiden jag gått emot Borås, det är staden som är orsaken till att jag inte mår bra till 100 %, men inte förrän igår upptäckte jag vad allting berodde på. Jag har behövt tycka illa om Borås för att passa in, man ska hata den här staden för annars är man inte normal. Är det i sin tur normalt? Jag har kommit fram till att det inte är staden som är problemet, utan en del människor i den. Därför har jag ändrat åsikt när det kommer till flytten. Jag vet nämligen inte vad jag ska göra. Just nu vill jag inte mer än något annat än att komma in i Göteborg och efter hand får vi se vart jag hamnar. Det är en uppdate.

Det har hänt mycket det senaste dygnet, jag har funderat och erkänt saker för mig själv som har fått min vardag att se lite annorlunda ut. Jag har tagit beslut som kommer förändra situationer för mig och jag vet helt enkelt inte hur det här ska sluta. Jag vill blir av med skit, svek, fel vägriktning i livet, något nytt ska utformas.

"Borås är som alla andra städer i praktiken" sagt av en klok och kärleksfull människa

Borås vs. New York

För varje dag som går i Borås känner jag för att flytta härifrån, det är inte det att jag avskyr platsen utan för att den aldrig förändras. Frö några år sedan, tror det var andra året på gymnasiet var jag glad över att bo i Borås. Som studentstad var den bra, det finns lite allt möjligt och när jag gick andra året kom alla nya konstverk till Borås. Det förändrade faktiskt staden en aning. Men vad händer nu? Staden står stilla. Det hela blir inte heller bättre av att det alltid är grått och regnar så här års. Så jag har bestämt mig, jag har tagit ett beslut. När jag börjar studera i Göteborg till våren kommer jag att flytta. Antingen till Göteborg eller till Alingsås, där det sista alternativet känns mer rätt. I samma veva ska jag söka extra jobb så jag har någonting mer. Hur det kommer bli med långeman vet jag inte. Han får nog bestämma själv, jag förbjuder inte honom att följa med direkt. Men allting tar sin tid.

För att gå in på något annat, jag har vart i London förra veckan. Det kändes skönt att träffa Alleballe igen, även om vi inte hittade på mycket tror jag att det var varandras närvaro som behövdes. Det jag har saknat med Alex är hennes sätt att bara vara, vi kan sitta stilla i flera timmar i Europas största huvudstad och det känns ändå inte fel. Även om jag inte satte min fot utanför Clapton var det värt resan. Hon har också gått och blivit vuxen, det är lite skrämmande för mig som fortfarande bor hemma och frågar vad det ska bli för mat i dag.

Julen har redan kommit till min bostadsadress, det är sant. Jag lyssnade hela gårdagen på "Fairytale of New York" och tänkte på glögg och hela spektaklet. Det fick mig däremot att sukta efter New York, vilket var ganska oväntat, den staden har aldrig stått högt upp på min "den-staden-vill-jag-åka-till-lista". Det som gick upp för mig i allt firande är att det är nu julafton egentligen ska ta plats. För om man genomlider hela december är man trött på allt som har med julen att göra, kan det inte komma som en överraskning? Jesus kom om inte annat som en överraskning. Borde vi inte följa hans exempel? Så kan i alla fall jag tänka, men sen kommer de kommersiella amerikanarna och förstör julen med sin materialism. Ja, man kan ju inte annat än bli förbannad.

Lyssna på "Fairytale of New York" i alla fall, visar en lite mer verklighetstrogen blid av julen.