Nätverksbaserad kärlek

Satt och tittade igenom mina bilder på datorn och fann den fantastiska bild. Kommer ihåg sammanhanget så väl. Jag gick min fördjupning i religion och satt och skrev tenta i religionspsykologi. Det här är nog en av de få stunder jag log under de dagarna. Nu är det inte långt kvar tills jag besöker min andra hälft i Liverpool.

 När världen tumlar runt kan man vackla sig lycklig

Jobb och alkohol, hand i hand

Det känns fint att jobbet finansierar mina måndagskvällar på Sejdeln. Ni som påstår att jobb och alkohol inte fungerar tillsammans. Ack så fel ni har, de går hand i hand.

Tomatsoppa med grönsaker

Efter en fin kväll med kursare i bar och på dansgolv igår åkte jag hem till Borås i morse. Kroppen var inte i normaltillstånd och bestämde mig därför att laga soppa, kura ner mig i sängen och se tv-serier. I efterhand måste jag säga att det har vart den bästa dagen-efter-dagen.

Min soppa, som inte borde kallas dagen-efter soppa, för att den är för god för att äta om man inte har hela kroppen med sig genom varje sked.

Här har ni receptet:

½ förpackning kidneybönor (däremot rekommenderar jag svarta bönor i efterhand)

½ paket fetaost

ca 5-10 körsbärstomater

1 gul lök

½ zucchini

1 röd paprika

1 chilifrukt eller 1 msk chilipulver

1 grönsaksbuljongtärning

½-1 dl matlagningsgrädde

1 paket passerade tomater

1 msk tomatpuré

1 tsk gurkmeja

2 tsk torkad timjan

2 tsk torkad rosmarin

en knippe färsk basilika

salt

peppar

Skär grönsakerna i bitar och stek i olivolja. Koka vid sidan om upp passerade tomater och matlagningsgrädde med tomatpuré och grönsaksbuljongtärning. Lägg i grönsakerna, krydda soppan. Låt koka i ca 10-15 min. Lägg i bönorna och smula ner fetaosten, rör om och låt puttra i ytterligare någon minut. Salta och peppra och strö över basilika.

Öppenhet och förståelse för vår nästa

Idag föll en fundering över mig, något som är paradoxalt i en viss mån. Jag ser mig själv som en öppen person, som vill lära mig om livsstilar som skiljer sig ifrån min egen. Inte främst för nyfikenhetens skull, utan för att jag anser att alla människor lever tillsammans. I en symbios som vi själva har skapat, ett samhälle eventuellt. Och i en symbios, där alla är beroende av varandra för att accepteras och respekteras krävs det att vi öppnar upp och lär oss om det som skiljer oss åt, det som gör varje individ unik.

Detta kan exempelvis vara värderingar och i detta fall handlar det om religion, och olika uppfattningar om vad religion är. Om religionen är god eller ond, om människor behöver den och hur vi ställer oss till religion som fenomen.

Varje månad har jag besök, jag bjuder in en kvinna från Jehovas Vittnen på kaffe, ofta i sällskap med någon från hennes församling. Detta skulle jag gjort även om personerna var humanister, mormoner, adventister eller buddister. Jag är vetgirig för att jag vill förstå människor och bekämpa fördomar vi varje dag möter. Vi kan sitta i flera timmar och prata religion och vår syn på Gud, Jesus, sexualitet, miljö, äktenskap och mer därtill. Det får mig att växa som människa och utveckla min syn på världen och om människorna i den världsbilden.

Däremot är jag den som har svårt att öppna upp för hat och oförståelse. Det gör mig paradoxalt nog till en av de personer som jag själv försöker påverka. Det gick upp ett ljus för mig att jag måste, för att själv inte hamna i samma fälla, lära mig mer, diskutera mer och utforska mer.

Dagens fundering blev helt enkelt ett litet uppvaknande från mig själv.

Kakaosnittar

Idag hade jag förberett att gå ut på promenad, men självklart började det regna. Då valde jag att tänka ljus i lägenheten och baka kakaosnittar. Under tiden tittade jag på "Men in trees", en av serierna jag följde för några år sedan som jag valde att återigen stifta bekantskapen med. Nu ska jag mysa ner mig, se ett till avsnitt och äta kakor och dricka mjölk.

Här är förresten receptet:

200 g smör

2 ½ dl socker

5 dl vetemjöl

4 msk kakao

1 tsk bakpulver

1 msk vaniljsocker

2 ägg

pärlsocker

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda alla ingredienser samman till en deg, smöret bör först vara rumstempererat. Dela degen i 4 delar, forma dem till rullar. Lägg de på två plåtar med bakplåtspapper. Platta till rullarna, pensla med ägg och strö över pärlsocker. Grädda plåtarna var för sig i mitten av ugnen i ca 15 min. Skär dem varma i 2 cm breda sneda bitar.

Närhetens främlingar

Jag lever inte, jag vandrar. Jag vandrar på en väg som skiljer sig från andras. Det är så det känns fast jag vet att det inte stämmer. Distans är svårt, att vara närmast och mest avlägsen på samma gång. Bästa vän och främling i ett. Att inte få se personen man pratar med i ögonen, det är egentligen i ögonen man utläser det mesta av personers känslor och reaktioner. Rösten är bara en liten del av vad som är kommunikation.

Jag saknar inte mysiga hemmakvällar, biobesök, parmiddagar och all annan skit som par gör när de bor i samma stad. Jag längtar inte efter alla de sakerna. För när man är avlägsen vill man ha det som man inte tänker på existerar. Tystnaden, den gemensamma tystnaden. Hur ofta tänker vi på den? Jag har aldrig tänkt på den innan. Inte sa jag till mina vänner en fredag "Jag kan inte ses ikväll, jag och Adam ska sitta tysta tillsammans". Nej, det gjorde man inte. Men nu är det precis det jag säger när någon frågar vad som är värst med distansförhållanden ... "att inte få uppleva gemensam tystnad, att inte ha någon i närheten och förstå att tystnaden är endast din och den delas inte med någon".

En lantlig tillflykt

I två veckors tid har jag följt med mamma varje torsdag till deras stuga i Svenljunga. Vi stannar där en natt, tänder brasan, äter god mat och bara tar det lugnt.

Jag är en lantis och kommer alltid att vara, jag blir stressad av att vara i staden för länge. Det är därför jag oftast stänger in mig i min lägenhet och inte går ut, för att på så vis söka lugnet. Men upptäcker att jag aldrig blir lugn, jag blir inte ett dugg mer harmonisk, utan istället isolerad och mer stressad.

När jag köpte min lägenhet tyckte jag att det var perfekt med läget bredvid ett stort friluftsområde. Jag hade drömmen och tanken om att jag skulle behålla landsbygden i en viss mån, att naturen endast var runt hörnet. Men i promenader runt spåren upplever jag ett mönster som är allt annat än lantligt. För jämnan springer, joggar och går människor förbi mig som inte alls bryr sig om skog och lugn, istället ligger fokus på träning och sommaren (då man måste ha en slank mage, och varför fan då?).

Jag vill inte bo i stan, jag har länge tänkt att sälja lägenheten och flytta till Göteborg. Men skulle jag få mer lugn där? Knappast, om inte större stress. Att därmed ta en dag i veckan och åka ut till landet, andas frisk luft och inte höra annat än tystnad, det är fantastiskt och lantisen inom mig lever i total lycka.

En ny säsong med härligt bebisskrik

Just det, här kan man också vara. Det har vart fullt upp den senaste tiden. Salstenta i tidigmodern historia och nu praktik på gymnasium i Mölnlycke. Därmed har det blivit en dvala i mitt bloggande.

Men under denna tid har våren tagit ett stort tramp in i Borås. Mina bebisar har börjat blomma och som mamma kan man inte bli annat än stolt. Jag ger dem vatten och kan stirra på deras blomster, som skriker i starka färger, i flera minuter innan jag upptäcker att även de behöver ensamtid. För tiden går så fort att man inte märker att de faktiskt är tonåringar nu. Jag pratar givetvis om mina pelargoner, som väntar tålmodigt på mig tills jag kommer hem.